Päls, nej tack!
Såhär års går folk runt i döda djurs pälsar, inte okej om ni frågar mig. Det kvittar om det är secondhand päls, för det uppmuntrar till ett mode som signalerar att det är helt okej med päls. Vad jag också lagt märke till är att var och varannan person, unga och äldre, går runt med stickade mössor med en pälsboll upptill som ofta är av päls från räv.
Jag blir så ledsen över att det ser ut som det gör och jag kan verkligen inte förstå hur man som människa vill och kan gå klädd i något som i många fall gått ut på att man plågat ett stackars djur.
Ofta hålls djuren i trånga burar, vilket gör dem stressade, ta minken till exempel, den är ett aktivt rovdjur som det inte finns några som helst förutsättningar för att den skall kunna bete sig naturligt i bur. Istället uppvisar de stressymptom och bitar varandra i frustration. Det är inte tillåtet att skada andra människor, men det är tillåtet att plåga och döda djur. Djur kan känna smärta precis som vi, de har hjärnor, hjärta och framförallt så har de ett liv som är för stort för att rymmas i en bur.
Visar inlägg med etikett ångest. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ångest. Visa alla inlägg
Jag är trotsigt ilsken
Detta gestaltningsarbete i skolan har gjort mig arg, inte för att jag inte varit peppad på det, utan för att ingenting har gått som jag velat. Jag fick som bekant ett utbrott på arbetet och förstörde det.
Jag har en ilska som jag inte riktigt vet var jag skall rikta eller varifrån den kommer. Men så häromdan läste jag någonting som fick mig att känna
"Ja! Men så här känner ju jag precis just nu".
Det jag läst var i tidningen Filter (#22:2011) och närmare bestämt en intervju med psykologen Malin Alfvén som handlade om hur även vuxna hamnar i s.k trotsåldrar precis som barn. Alfvén menar att alla människor oavsett ålder egentligen säger samma sak "Nej, jag vill inte!". Trotset - att bli riktigt förbannad utan att riktigt veta varför eller på vad - är genomgående för alla omvälvande perioder i livet menar Alfvén. (Tack, va skönt, jag är normal)
När ett barn skall lära sig att gå är det väldigt frustrerande innan de första stegen kommer, men det är just frustrationen och motståndet som skyndar på utvecklingen hos barnet - och likadant är det hos vuxna.
I sådana utvecklingsperioder sover man dåligt och får vredesutbrott över insikten att man måste hantera att andra än en själv ibland bestämmer över situationen. (Jo, tack det har jag fått erfara)
Under dessa utvecklingsperioder drömmer man också mer än vanligt eftersom utvecklingsfaserna är så intensiva att dagens timmar inte räcker till. Något som jag kan relatera till en hel del då jag t.ex arbetat mer i mitt huvud med detta arbete, mer än vad jag kanske brukar, och därför fått lite kritik för att jag inte handfast gör någonting för att komma igång (en metod som brukar fungera bra för mig annars). Jag har vistats uppe i knoppen så mycket att jag glömt var Exit skylten finns.
Som vuxen hanterar man sitt trots lite mognare än vad kanske ett barn gör, vi säger inte "jag vill inte", lägger oss på golvet och skriker utan gör det vi måste. Men oftast stannar man upp och reflekterar, och det måste man få göra menar Alfvén, då
"..vitsen med dessa trotsperioder är att vi skall komma fram till vad vi tror på".
Och det är väl just det jag håller på med nu, stannar upp, reflekterar och, som handen i handske med HDK:s filosofi; genomgår en process. Och så omfamnar jag helhjärtat Alfvéns budskap:
"Se det positiva i det jobbiga. Trotset leder faktiskt vidare till någonting väldigt bra, fastän det är megafrustrerande när vi är mitt i det."
Så jag tänker vara trotsigt ilsken ett tag till, för jag utvecklas, så det så!
Detta gestaltningsarbete i skolan har gjort mig arg, inte för att jag inte varit peppad på det, utan för att ingenting har gått som jag velat. Jag fick som bekant ett utbrott på arbetet och förstörde det.
Jag har en ilska som jag inte riktigt vet var jag skall rikta eller varifrån den kommer. Men så häromdan läste jag någonting som fick mig att känna
"Ja! Men så här känner ju jag precis just nu".
Det jag läst var i tidningen Filter (#22:2011) och närmare bestämt en intervju med psykologen Malin Alfvén som handlade om hur även vuxna hamnar i s.k trotsåldrar precis som barn. Alfvén menar att alla människor oavsett ålder egentligen säger samma sak "Nej, jag vill inte!". Trotset - att bli riktigt förbannad utan att riktigt veta varför eller på vad - är genomgående för alla omvälvande perioder i livet menar Alfvén. (Tack, va skönt, jag är normal)
När ett barn skall lära sig att gå är det väldigt frustrerande innan de första stegen kommer, men det är just frustrationen och motståndet som skyndar på utvecklingen hos barnet - och likadant är det hos vuxna.
I sådana utvecklingsperioder sover man dåligt och får vredesutbrott över insikten att man måste hantera att andra än en själv ibland bestämmer över situationen. (Jo, tack det har jag fått erfara)
Under dessa utvecklingsperioder drömmer man också mer än vanligt eftersom utvecklingsfaserna är så intensiva att dagens timmar inte räcker till. Något som jag kan relatera till en hel del då jag t.ex arbetat mer i mitt huvud med detta arbete, mer än vad jag kanske brukar, och därför fått lite kritik för att jag inte handfast gör någonting för att komma igång (en metod som brukar fungera bra för mig annars). Jag har vistats uppe i knoppen så mycket att jag glömt var Exit skylten finns.
Som vuxen hanterar man sitt trots lite mognare än vad kanske ett barn gör, vi säger inte "jag vill inte", lägger oss på golvet och skriker utan gör det vi måste. Men oftast stannar man upp och reflekterar, och det måste man få göra menar Alfvén, då
"..vitsen med dessa trotsperioder är att vi skall komma fram till vad vi tror på".
Och det är väl just det jag håller på med nu, stannar upp, reflekterar och, som handen i handske med HDK:s filosofi; genomgår en process. Och så omfamnar jag helhjärtat Alfvéns budskap:
"Se det positiva i det jobbiga. Trotset leder faktiskt vidare till någonting väldigt bra, fastän det är megafrustrerande när vi är mitt i det."
Så jag tänker vara trotsigt ilsken ett tag till, för jag utvecklas, så det så!
Så här i efterhand
Den här senaste halvåret, och speciellt början av 2012, har varit hårt för mig emotionellt, psykiskt och fysiskt. Det har varit blindtarmsoperation, min älskling Gördis bortgång, utbrändhet efter att för snabbt kommit tillbaka in i stressen efter ovan nämnda operation, insikter av olika slag, oro över Temla som blev ensam, stressigt i skola och ur fas med mig själv. Det har varit så mycket känslor att jag inte vetat vart jag skall göra av dem eller vad jag ska känna.
Det har känts lite som att jag gått på autopilot ett tag och har ännu inte kommit ifatt mig själv, och kommer kanske inte göra det än på ett tag. Kanske är det därför som det har varit lite dåligt med bloggandet på senare tid, orken och glädjen har liksom inte funnits där. Jag vill inte ta ut mig genom att stressa mig fram till att hinna ifatt världen och mig själv alltför fort heller för då är jag rädd att jag missar mig själv.
Det har varit jävligt och jag har fått anstränga mig för att inte gå sönder. Idag var jag tvungen att ventilera och insåg samtidigt vissa saker.
Dock har jag ur detta, återigen, lärt mig vikten i att lyssna till sin egen kropp och röst. Att göra vad man (du) känner i den utsträckning du känner att du klarar av det. Något som kan vara något av det svåraste man kan göra, för den där rösten är inte alltid så lätt att höra. Ibland är den bara som en liten viskning, en känsla i magen som inte känns bra eller en oro du inte kan fånga och namnge.
Translation: I haven't been feeling like myself for the last six months. A lot has been happening, appendix surgery, Gördis death to name two. It has led to me not feeling in beat with myself. I haven't given myself the time to let things sink in and letting myself feel things. I'll try my hardest in the future to not rush through things without thinking, feeling and listen to that little voice inside telling me to slow down. I hope you do the same. Love.
Den här senaste halvåret, och speciellt början av 2012, har varit hårt för mig emotionellt, psykiskt och fysiskt. Det har varit blindtarmsoperation, min älskling Gördis bortgång, utbrändhet efter att för snabbt kommit tillbaka in i stressen efter ovan nämnda operation, insikter av olika slag, oro över Temla som blev ensam, stressigt i skola och ur fas med mig själv. Det har varit så mycket känslor att jag inte vetat vart jag skall göra av dem eller vad jag ska känna.
Det har känts lite som att jag gått på autopilot ett tag och har ännu inte kommit ifatt mig själv, och kommer kanske inte göra det än på ett tag. Kanske är det därför som det har varit lite dåligt med bloggandet på senare tid, orken och glädjen har liksom inte funnits där. Jag vill inte ta ut mig genom att stressa mig fram till att hinna ifatt världen och mig själv alltför fort heller för då är jag rädd att jag missar mig själv.
Det har varit jävligt och jag har fått anstränga mig för att inte gå sönder. Idag var jag tvungen att ventilera och insåg samtidigt vissa saker.
Dock har jag ur detta, återigen, lärt mig vikten i att lyssna till sin egen kropp och röst. Att göra vad man (du) känner i den utsträckning du känner att du klarar av det. Något som kan vara något av det svåraste man kan göra, för den där rösten är inte alltid så lätt att höra. Ibland är den bara som en liten viskning, en känsla i magen som inte känns bra eller en oro du inte kan fånga och namnge.
Translation: I haven't been feeling like myself for the last six months. A lot has been happening, appendix surgery, Gördis death to name two. It has led to me not feeling in beat with myself. I haven't given myself the time to let things sink in and letting myself feel things. I'll try my hardest in the future to not rush through things without thinking, feeling and listen to that little voice inside telling me to slow down. I hope you do the same. Love.
Det fulaste jag skapat någonsin
Ni minns att jag förra veckan for till Värmland för att arbeta på mitt konstnärliga gestaltningsarbete va? Well här kan ni se åbäket som skapades och är det absolut fulaste jag skapat någonsin!


Tanken var ju att jag skulle bygga mig ett portabelt hem att bära på ryggen och ta med mig till min nya hemmahörande plats för att på så sätt söka svar på frågorna kring vad ett hem är, hur hemmet formar oss och ifall platsen för hemmet alltid är viktig osv.
Men nu blev det ju inte riktigt som jag tänkt mig... Jag kom till Värmland, peppad och väl förberedd på att SKAPA. Ja och skapa, det gjorde jag men inte alls som jag tänkt, det blev någonting i det destruktiva istället. Jag byggde, svettades och skapade en hel dag utan att någonsin bli klar (och med en deadline i baken var jag rätt stressad) vilket resulterade i att jag helt sonika fick ett vredesutbrott och förstörde allt.
En HELT oväntad vändning från min sida. Men tack vare Gittans filminsats fick jag hela vredesutbrottet på film, vilket kan användas till vad det nu kan bli av detta. Här är ett litet "smakprov":
Translation: A part of my art project. The uglieast and worst project I have ever made! A work in progress that is. Didn't see this destructive side of it coming AT ALL. Luckily Gittan shot the whole thing on my iphone so I have a lot of documentation that can become something good.
Ni minns att jag förra veckan for till Värmland för att arbeta på mitt konstnärliga gestaltningsarbete va? Well här kan ni se åbäket som skapades och är det absolut fulaste jag skapat någonsin!
Tanken var ju att jag skulle bygga mig ett portabelt hem att bära på ryggen och ta med mig till min nya hemmahörande plats för att på så sätt söka svar på frågorna kring vad ett hem är, hur hemmet formar oss och ifall platsen för hemmet alltid är viktig osv.
Men nu blev det ju inte riktigt som jag tänkt mig... Jag kom till Värmland, peppad och väl förberedd på att SKAPA. Ja och skapa, det gjorde jag men inte alls som jag tänkt, det blev någonting i det destruktiva istället. Jag byggde, svettades och skapade en hel dag utan att någonsin bli klar (och med en deadline i baken var jag rätt stressad) vilket resulterade i att jag helt sonika fick ett vredesutbrott och förstörde allt.
En HELT oväntad vändning från min sida. Men tack vare Gittans filminsats fick jag hela vredesutbrottet på film, vilket kan användas till vad det nu kan bli av detta. Här är ett litet "smakprov":
Translation: A part of my art project. The uglieast and worst project I have ever made! A work in progress that is. Didn't see this destructive side of it coming AT ALL. Luckily Gittan shot the whole thing on my iphone so I have a lot of documentation that can become something good.
Förvirring
Som sagt så håller vi (i skolan) på med ett stort konstnärligt gestaltande projekt som helt frankt för min del, går sådär.. av min anteckningar efter gårdagens handledning att döma blev det om än mer förvirrat. Knas!Jag får psykbryt för knoppen min är inte alls med, jag vill bara köra å se vart det landar men i knoppen är det vindstilla. Temat för arbetet är "konflikt" och ordet är just den enda som ploppar upp. Sen, stillestånd!
Ja, förutom att jag hela tiden landar i mina egna inre konflikter fast jag inte vill, för hur relevanta är dem för någon annan än mig själv? Och hur gör man dem tolkningsbara och tilltalande för andra?
Vad är det jag letar efter?
Translation: I'm a bit stuck in my process. I'm all confused and my head is in complete standstill. The project is about conflicts. Any ideas?

Som sagt så håller vi (i skolan) på med ett stort konstnärligt gestaltande projekt som helt frankt för min del, går sådär.. av min anteckningar efter gårdagens handledning att döma blev det om än mer förvirrat. Knas!Jag får psykbryt för knoppen min är inte alls med, jag vill bara köra å se vart det landar men i knoppen är det vindstilla. Temat för arbetet är "konflikt" och ordet är just den enda som ploppar upp. Sen, stillestånd!
Ja, förutom att jag hela tiden landar i mina egna inre konflikter fast jag inte vill, för hur relevanta är dem för någon annan än mig själv? Och hur gör man dem tolkningsbara och tilltalande för andra?
Vad är det jag letar efter?
Translation: I'm a bit stuck in my process. I'm all confused and my head is in complete standstill. The project is about conflicts. Any ideas?
Vi gör en utflykt av det..
Idag skickade jag, med blandade känslor, iväg svar på några annonser om kaniner som behöver omplaceras och vips fick jag ett telefonsamtal från en tjej på Tjörn som hade två kaniner som behövde nytt hem. Så i helgen ska jag och Sebastian göra en utflykt till Tjörn för att kika på de små liven. Efter att vi lagt på luren fick jag ett mailsvar på en av de andra annonserna, där var det en kaninkille nåra kvarter härifrån som behövde ett nytt hem. Så honom ska jag kika på en annan dag.
Jag vet ännu inte ifall vi är redo för en till men jag behöver ändå döva mitt samvete med att ändå kolla för Temlas skull. Kaniner funkar så att de är väldigt svårtolkade och om något är fel är de mästare på att dölja det, så för allt jag vet kanske Temla är ensam bara det att jag tror att allt är frid å fröjd för att hon är mer social.
Det är en liten tagg i ögat som skaver ändå, det är den där taggen som säger att jag (i ren självisk anda) försöker ersätta Gördis (som är helt oersättlig) med en ny kanin. Men sen sa Johanna någonting bra, "Gördis är oersättlig. Och en annan kanin blir ju inte en "ny" Gördis utan en egen liten kanin-person." Och jag försöker ju faktiskt inte ersätta Gördis, jag undersöker bara möjligheterna att hitta en vän åt Temla. Och förresten känns det hundra gånger bättre med en äldre kanin i behov av nytt hem istället för en sprillans ny bebis från djuraffärn.
Nåväl, det är ingen skada i att fara å kolla (läs: klappa kaniner) i alla fall, speciellt inte om man gör en liten utflykt av det. Det är ju inte var dag man är på Tjörn.
Translation: This weekend we're going to Tjörn to look at potential bunny friends for Temla.
Idag skickade jag, med blandade känslor, iväg svar på några annonser om kaniner som behöver omplaceras och vips fick jag ett telefonsamtal från en tjej på Tjörn som hade två kaniner som behövde nytt hem. Så i helgen ska jag och Sebastian göra en utflykt till Tjörn för att kika på de små liven. Efter att vi lagt på luren fick jag ett mailsvar på en av de andra annonserna, där var det en kaninkille nåra kvarter härifrån som behövde ett nytt hem. Så honom ska jag kika på en annan dag.
Jag vet ännu inte ifall vi är redo för en till men jag behöver ändå döva mitt samvete med att ändå kolla för Temlas skull. Kaniner funkar så att de är väldigt svårtolkade och om något är fel är de mästare på att dölja det, så för allt jag vet kanske Temla är ensam bara det att jag tror att allt är frid å fröjd för att hon är mer social.
Det är en liten tagg i ögat som skaver ändå, det är den där taggen som säger att jag (i ren självisk anda) försöker ersätta Gördis (som är helt oersättlig) med en ny kanin. Men sen sa Johanna någonting bra, "Gördis är oersättlig. Och en annan kanin blir ju inte en "ny" Gördis utan en egen liten kanin-person." Och jag försöker ju faktiskt inte ersätta Gördis, jag undersöker bara möjligheterna att hitta en vän åt Temla. Och förresten känns det hundra gånger bättre med en äldre kanin i behov av nytt hem istället för en sprillans ny bebis från djuraffärn.
Nåväl, det är ingen skada i att fara å kolla (läs: klappa kaniner) i alla fall, speciellt inte om man gör en liten utflykt av det. Det är ju inte var dag man är på Tjörn.
Translation: This weekend we're going to Tjörn to look at potential bunny friends for Temla.
Om att känna
Idag såg jag dokumentären "Äntligen måndag" om illustratören och författaren Barbro Lindgren på TV, i programmet läste hon en dikt som jag fastnade för så jag började googla och på nåra klick hade jag hux flux av en slump hamnat på en sida om sorgearbete.
Hursomhelst så fick den där sidan mig att tänka till lite grann. Kanske var det meningen att jag behövde läsa det där, även om mycket var sånt som man redan känner till och som kanske kan tyckas klische, att "sorg har flera faser" eller att "man inte kan lägga en sorg bakom sig genom att gå runt den, man måste gå rakt genom den". Men texten funkade ändå för mig och kanske blev den lite som ett bekräftande på att det är okej att känna och att gråta. Stor känsloperson som jag är.
Jag tror att många människor är rädda för känslan "sorg" och speciellt skrämda för andra människors sorg, de vill bara se solsken och enhörningar som skiter regnbågar. Det är lite som att de är rädda att andras svärta ska smitta, och man märker att de känner sig obekväma. Jag vet att jag är det om man kanske inte står personen alltför nära men ändå blir berörd av det hemska som hänt. Många av oss känner oss tafatta och osäkra på hur vi ska bete oss och hur man ska närma sig den ledsna. Det beror självklart på en rad olika saker att man reagerar så men fungerar inte också den svenska kulturen lite "Oj, nu blev det obehagligt... Locket på!" när det gäller det mörka?
Jag tänker lite såhär: glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden. Och precis som andra känslor som kärlek, glädje och hat så finns också sorgen med oss hela livet. Kanske blir man en mer hel människa och bättre medmänniska om man är mer öppen för även det "obehagliga" känslospektrat? Är ni med på hur jag tänker?
För visst känns det alltid lite bättre än innan när man känt efter ordentligt? Ja, inte bara mitt i en sorg men även annars när man är mitt uppe i en känsla och man bara måste ventilera (hur fånig den känslan än må tyckas för någon annan!), alltså gråta, dra ur proppen och bara släppa fördämningarna. Förlösa sig själv.
Våga känn. Alltså.
Translation: about sorrow and other feelings -> here <- (sorry for the bad google translation, I hope you get it anyway)
Idag såg jag dokumentären "Äntligen måndag" om illustratören och författaren Barbro Lindgren på TV, i programmet läste hon en dikt som jag fastnade för så jag började googla och på nåra klick hade jag hux flux av en slump hamnat på en sida om sorgearbete.
Hursomhelst så fick den där sidan mig att tänka till lite grann. Kanske var det meningen att jag behövde läsa det där, även om mycket var sånt som man redan känner till och som kanske kan tyckas klische, att "sorg har flera faser" eller att "man inte kan lägga en sorg bakom sig genom att gå runt den, man måste gå rakt genom den". Men texten funkade ändå för mig och kanske blev den lite som ett bekräftande på att det är okej att känna och att gråta. Stor känsloperson som jag är.
Jag tror att många människor är rädda för känslan "sorg" och speciellt skrämda för andra människors sorg, de vill bara se solsken och enhörningar som skiter regnbågar. Det är lite som att de är rädda att andras svärta ska smitta, och man märker att de känner sig obekväma. Jag vet att jag är det om man kanske inte står personen alltför nära men ändå blir berörd av det hemska som hänt. Många av oss känner oss tafatta och osäkra på hur vi ska bete oss och hur man ska närma sig den ledsna. Det beror självklart på en rad olika saker att man reagerar så men fungerar inte också den svenska kulturen lite "Oj, nu blev det obehagligt... Locket på!" när det gäller det mörka?
Jag tänker lite såhär: glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden. Och precis som andra känslor som kärlek, glädje och hat så finns också sorgen med oss hela livet. Kanske blir man en mer hel människa och bättre medmänniska om man är mer öppen för även det "obehagliga" känslospektrat? Är ni med på hur jag tänker?
För visst känns det alltid lite bättre än innan när man känt efter ordentligt? Ja, inte bara mitt i en sorg men även annars när man är mitt uppe i en känsla och man bara måste ventilera (hur fånig den känslan än må tyckas för någon annan!), alltså gråta, dra ur proppen och bara släppa fördämningarna. Förlösa sig själv.
Våga känn. Alltså.
Translation: about sorrow and other feelings -> here <- (sorry for the bad google translation, I hope you get it anyway)
Utan sömn försmäktar jag på denna ö
Nu får det vara nog med jul. Inte fick jag någon sömn av tomten heller. När jag kommer hem till Göteborg igen så ska jag ringa doktorn och be om sömnhjälp. Tydligen kan man få sömnproblem efter en narkos, vilket jag nu alltså har...suck. Idag fick jag visserligen lite tid för mig själv så jag kunde varva ner men vettja om jag nu också inte har en jädra massa uppdämd ångest så det räcker och blir över till nästa år. En julöverdos kvävde mig, eller en överdos av allt vad livet ger egentligen. Jo, och saker å ting tenderar ju att inte bli bättre under sömnbrist precis.
En sån här fin sömn med dröm skulle inte vara fel.
(Filmen gjorde jag tidigare i höstas)
ps: ibland får ni stå ut med gnälliga inlägg också, det ingår i paketet.
Translation: Enough with Christmas for this year. I got a x-mas overdose. I Have problems sleeping, apparently you can get that from the anasthesia. Haven't slept well since my surgery. All I want is to sleep a long blissful well rested sleep like in my movie.
Nu får det vara nog med jul. Inte fick jag någon sömn av tomten heller. När jag kommer hem till Göteborg igen så ska jag ringa doktorn och be om sömnhjälp. Tydligen kan man få sömnproblem efter en narkos, vilket jag nu alltså har...suck. Idag fick jag visserligen lite tid för mig själv så jag kunde varva ner men vettja om jag nu också inte har en jädra massa uppdämd ångest så det räcker och blir över till nästa år. En julöverdos kvävde mig, eller en överdos av allt vad livet ger egentligen. Jo, och saker å ting tenderar ju att inte bli bättre under sömnbrist precis.
En sån här fin sömn med dröm skulle inte vara fel.
(Filmen gjorde jag tidigare i höstas)
ps: ibland får ni stå ut med gnälliga inlägg också, det ingår i paketet.
Translation: Enough with Christmas for this year. I got a x-mas overdose. I Have problems sleeping, apparently you can get that from the anasthesia. Haven't slept well since my surgery. All I want is to sleep a long blissful well rested sleep like in my movie.
blindtarmshistorien
för en vecka sen åkte jag akut med ambulans in till sahlgrenska sjukhuset med en inflammerad blindtarm. vid den här tiden hade jag legat där i tolv timmar (och i ungefär ett dygn innan vi for in) utan smärtstillande i väntan på att få tillbaka provsvar för att bli inlagd. jag var ganska borta hela tiden och minns inte mycket.

på måndagen blev det sedan konstaterat att min blindtarm var inflammerad och jag blev anmäld till operation. eftersom sjukhuset är så stort och att blindtarmsoperationer inte är prio ett så var det ovisst när själva operationen kunde ske, så tills dess låg jag på avdelning med dropp och smärtstillande. (droppingången blev inflammerad så det blev strul och ont med den) men sen hade jag tur och blev rullad till operation redan på eftermiddagen samma dag.

själva operationen gick bra och de tog även odlingar på andra åkommor jag har vilket var skönt, därför tog också operationen lite längre än vanligt. sedan låg jag på uppvaket där sköterskorna var mycket goa och passade upp på en med smärtstillande och snälla ord som gjorde situationen enklare.

sedan fick jag vara kvar på sjukhuset i två dar, varav en natt var helt fruktansvärd pga att jag fick panikångestattacker för att jag inte kunde andas. under operationen blåser de upp en med gas och när gasen sen ska ut värker det i muskler och ben, och i mitt fall som ett tryck över bröstkorgen som gjorde det svårt att andas. tack vare sköterskornas tröstade ord, smärtstillande och lugnande medicin klarade jag av det.

nu har jag varit sjukskriven och hemma i några dagar. det går sakta men säkert åt rätt håll även om det fortfarande gör ont i operationssåret (att nysa gör tex helt fruktansvärt ont). jag är väldigt stolt över mig själv som klarat av detta utan alltför stor panik och tårar, samtidigt som jag är väldigt glad över att ha sebastian som underlättat, tagit hand om och hjälpt mig både innan och efter operationen.
det känns också otroligt skönt att vara en tarmskrutt färre! och tack alla för fina ord på telefon, facebook och sms.
translation: a week ago i got admitted to hospital. i needed to have surgery to remove my appendix. all went well and now i'm slowly getting better.
för en vecka sen åkte jag akut med ambulans in till sahlgrenska sjukhuset med en inflammerad blindtarm. vid den här tiden hade jag legat där i tolv timmar (och i ungefär ett dygn innan vi for in) utan smärtstillande i väntan på att få tillbaka provsvar för att bli inlagd. jag var ganska borta hela tiden och minns inte mycket.
på måndagen blev det sedan konstaterat att min blindtarm var inflammerad och jag blev anmäld till operation. eftersom sjukhuset är så stort och att blindtarmsoperationer inte är prio ett så var det ovisst när själva operationen kunde ske, så tills dess låg jag på avdelning med dropp och smärtstillande. (droppingången blev inflammerad så det blev strul och ont med den) men sen hade jag tur och blev rullad till operation redan på eftermiddagen samma dag.
själva operationen gick bra och de tog även odlingar på andra åkommor jag har vilket var skönt, därför tog också operationen lite längre än vanligt. sedan låg jag på uppvaket där sköterskorna var mycket goa och passade upp på en med smärtstillande och snälla ord som gjorde situationen enklare.
sedan fick jag vara kvar på sjukhuset i två dar, varav en natt var helt fruktansvärd pga att jag fick panikångestattacker för att jag inte kunde andas. under operationen blåser de upp en med gas och när gasen sen ska ut värker det i muskler och ben, och i mitt fall som ett tryck över bröstkorgen som gjorde det svårt att andas. tack vare sköterskornas tröstade ord, smärtstillande och lugnande medicin klarade jag av det.
nu har jag varit sjukskriven och hemma i några dagar. det går sakta men säkert åt rätt håll även om det fortfarande gör ont i operationssåret (att nysa gör tex helt fruktansvärt ont). jag är väldigt stolt över mig själv som klarat av detta utan alltför stor panik och tårar, samtidigt som jag är väldigt glad över att ha sebastian som underlättat, tagit hand om och hjälpt mig både innan och efter operationen.
det känns också otroligt skönt att vara en tarmskrutt färre! och tack alla för fina ord på telefon, facebook och sms.
translation: a week ago i got admitted to hospital. i needed to have surgery to remove my appendix. all went well and now i'm slowly getting better.
problematiska relationer
"Lexmark™ X4950 trådlös Allt-i-ett-skrivare erbjuder bekvämlighet med trådlös teknologi, kombinerat med effektiv dubbelsidig utskrift, hastighet i företagsklass och robust fotoprestanda för maximal produktivitet i hemmet. Få 3 års garanti vid registrering och livstids support."
så fan heller! den funkar aldrig! och skapar irritation och ångest! helvetesjävlafan! tårarna är inte långt borta.
varför, varför hatar min skrivare mig?! jag som försöker tycka om den och hoppas på krångelfria utskrifter nästa gång. men vad får jag tillbaka? jag som köpt nya patroner och allt. v a r j e gång man ska skriva ut måste man genomgå hela proceduren att avinstallera och ominstallera skrivaren för att det kanske ska funka... suck.
finns det någon mer där ute som har en problematisk relation till skrivare?
translation: my printer is getting on my nerves. every time i'm using it i have to go thru the whole procedure of re-installing. does anyone else have troublesome relationship with their printer?
"Lexmark™ X4950 trådlös Allt-i-ett-skrivare erbjuder bekvämlighet med trådlös teknologi, kombinerat med effektiv dubbelsidig utskrift, hastighet i företagsklass och robust fotoprestanda för maximal produktivitet i hemmet. Få 3 års garanti vid registrering och livstids support."
så fan heller! den funkar aldrig! och skapar irritation och ångest! helvetesjävlafan! tårarna är inte långt borta.
varför, varför hatar min skrivare mig?! jag som försöker tycka om den och hoppas på krångelfria utskrifter nästa gång. men vad får jag tillbaka? jag som köpt nya patroner och allt. v a r j e gång man ska skriva ut måste man genomgå hela proceduren att avinstallera och ominstallera skrivaren för att det kanske ska funka... suck.
finns det någon mer där ute som har en problematisk relation till skrivare?
translation: my printer is getting on my nerves. every time i'm using it i have to go thru the whole procedure of re-installing. does anyone else have troublesome relationship with their printer?
om tvångstankar och dörrar
imorgon bitti får vi vår nya säkerhetsdörr installerad. på något sätt en skön känsla, nåja, när det väl är gjort och överstökat med dvs. för det där med ytterdörren har blitt en tvångstanke i sig. en ganska enerverande och skitjobbig sådan. när jag bodde i örebro uppstod problemet pga en rad olika faktorer men mest för att min granne stalkade mig och jag var rädd att han skulle ta sig in i lägenheten om jag hade glömt att låsa. jag var rädd och rädslan triggade igång andra saker (oro).
vid sänggående på kvällen går jag igenom följande procedur minst tre gånger (eller mer) ; greppar handtaget och lägger hela min vikt till och trycker ner för att se om det är låst sen går jag ut i köket för att kolla till spisen (som är en procedur i sig och nästan kräver ett eget liknande inlägg) och sen går jag tillbaks ut i hallen för att hänga i handtaget en gång till. ibland när jag är riktigt stressad eller allmänt ur balans så kan det hända att jag måste gå upp ur sängen om jag redan lagt mig för natten, för att kolla en gång till. det hjälper inte att tala om för mig själv "elin, du har känt på dörrn fyra gånger" för jag tror inte på mig själv fast jag så väl vet och vill görat, och måste därför kolla igen. sebastian är som tur var väldigt bra på att lugna mig och så jag kan nog säga att jag har blivit bättre, förr kunde jag hålla på med den ovanstående dansen i flera varv.
det är inte så att jag tror att säkerhetsdörren på något magiskt sätt skall bota mina tvångstankar. nä, det sitter ju djupare än så, i något obearbetat nånstans därinne i mig och är något som jag får jobba med.
hela våren har det varit inbrott både på vinden och i källaren och så sent som i förra veckan så hade en granne inbrott i sin lägenhet. så det ska bli väldigt skönt att ha en dörr som inte går att bryta sig in genom alltför enkelt, vilket i sin tur leder till en ökad trygghet i hemmet. och förhoppningsvis lugn i sinnet.
translation: -> here <-
imorgon bitti får vi vår nya säkerhetsdörr installerad. på något sätt en skön känsla, nåja, när det väl är gjort och överstökat med dvs. för det där med ytterdörren har blitt en tvångstanke i sig. en ganska enerverande och skitjobbig sådan. när jag bodde i örebro uppstod problemet pga en rad olika faktorer men mest för att min granne stalkade mig och jag var rädd att han skulle ta sig in i lägenheten om jag hade glömt att låsa. jag var rädd och rädslan triggade igång andra saker (oro).
vid sänggående på kvällen går jag igenom följande procedur minst tre gånger (eller mer) ; greppar handtaget och lägger hela min vikt till och trycker ner för att se om det är låst sen går jag ut i köket för att kolla till spisen (som är en procedur i sig och nästan kräver ett eget liknande inlägg) och sen går jag tillbaks ut i hallen för att hänga i handtaget en gång till. ibland när jag är riktigt stressad eller allmänt ur balans så kan det hända att jag måste gå upp ur sängen om jag redan lagt mig för natten, för att kolla en gång till. det hjälper inte att tala om för mig själv "elin, du har känt på dörrn fyra gånger" för jag tror inte på mig själv fast jag så väl vet och vill görat, och måste därför kolla igen. sebastian är som tur var väldigt bra på att lugna mig och så jag kan nog säga att jag har blivit bättre, förr kunde jag hålla på med den ovanstående dansen i flera varv.
det är inte så att jag tror att säkerhetsdörren på något magiskt sätt skall bota mina tvångstankar. nä, det sitter ju djupare än så, i något obearbetat nånstans därinne i mig och är något som jag får jobba med.
hela våren har det varit inbrott både på vinden och i källaren och så sent som i förra veckan så hade en granne inbrott i sin lägenhet. så det ska bli väldigt skönt att ha en dörr som inte går att bryta sig in genom alltför enkelt, vilket i sin tur leder till en ökad trygghet i hemmet. och förhoppningsvis lugn i sinnet.
translation: -> here <-
fy fan
efter händelserna i norge idag saknar jag ord, för det är bara så jävla sjukt!!! jag kan bara inte förstå vilken sjuk människa/organisation som gör sådant, eller varför. det är så läskigt, ofattbart och otroligt sorgligt det som skett. jag tänker på de som drabbats och vilka konsekvenser dåden får. alla mina tankar och värme går ikväll till norge.
translation: due to the bombing and shooting in norway today all of my thoughts go to the people of norway.
efter händelserna i norge idag saknar jag ord, för det är bara så jävla sjukt!!! jag kan bara inte förstå vilken sjuk människa/organisation som gör sådant, eller varför. det är så läskigt, ofattbart och otroligt sorgligt det som skett. jag tänker på de som drabbats och vilka konsekvenser dåden får. alla mina tankar och värme går ikväll till norge.
translation: due to the bombing and shooting in norway today all of my thoughts go to the people of norway.
ett jädrans ältande
ibland när jag begår ett misstag och andra ser detta blir jag inte direkt generad men det är som att jag inte kan acceptera eller tillåta mig själv att jag begått ett misstag. självklart ursäktar jag mig för det är inte det att jag tror att jag är felfri, utan jag kan helt enkelt inte släppa själva händelsen. jag går istället och ältar, och ältar och ältar den om och om igen i huvudet och liksom förstorar upp händelsen till enorma proportioner. en del säger att ältande är en del i processen mot att gå vidare, men inte tycker jag att det är saker som behöver ältas kring eller gå vidare från. de säger ju också att man skall lära sig av sina misstag, men jag vet inte om de menar såna små misstag.
hursom, själva grejen är skitjobbig och är inte direkt upplyftande eller särskilt bra för självkänslan. det blir ju liksom lite så att jag säger till mig själv att jag är dålig för att jag gjort ett pyttefel. varför är det så att jag inte kan tåla att jag begått ett tämligen harmlöst misstag? kan det vara dåligt självförtroende, duktig-flicka-komplex eller något annat som ställer till det så? detta händer inte varje gång ett litet misstag sker så jag vet inte vad det är mer än att det är görträligt!
följdfrågan blir ju nu; förstår ni vad jag menar och kanske känner ni rentav igen er? annars ger jag er tipset: acceptera era brister och misstag och gå vidare! och framförallt våga göra fel.
translation: in english -> here <-
ibland när jag begår ett misstag och andra ser detta blir jag inte direkt generad men det är som att jag inte kan acceptera eller tillåta mig själv att jag begått ett misstag. självklart ursäktar jag mig för det är inte det att jag tror att jag är felfri, utan jag kan helt enkelt inte släppa själva händelsen. jag går istället och ältar, och ältar och ältar den om och om igen i huvudet och liksom förstorar upp händelsen till enorma proportioner. en del säger att ältande är en del i processen mot att gå vidare, men inte tycker jag att det är saker som behöver ältas kring eller gå vidare från. de säger ju också att man skall lära sig av sina misstag, men jag vet inte om de menar såna små misstag.
hursom, själva grejen är skitjobbig och är inte direkt upplyftande eller särskilt bra för självkänslan. det blir ju liksom lite så att jag säger till mig själv att jag är dålig för att jag gjort ett pyttefel. varför är det så att jag inte kan tåla att jag begått ett tämligen harmlöst misstag? kan det vara dåligt självförtroende, duktig-flicka-komplex eller något annat som ställer till det så? detta händer inte varje gång ett litet misstag sker så jag vet inte vad det är mer än att det är görträligt!
följdfrågan blir ju nu; förstår ni vad jag menar och kanske känner ni rentav igen er? annars ger jag er tipset: acceptera era brister och misstag och gå vidare! och framförallt våga göra fel.
translation: in english -> here <-
jag är inte gjord för dessa dar
man hoppas och hoppas men vad är hoppet bra för när man ändå faller platt i slutändan? jag är så förblånat arg, besviken och ledsen just nu så det vet ni inte. byråkrati och viktiga papper hit och dit, borttappat personnummer. inte heller orkar jag gå in i detaljer här på bloggen om varför. men jag ville bara säga att idag mår jag inte så bra. det blir liksom så när ens framtidsdrömmar går i kras. orkar inte riktigt tänka på vad fan jag skall göra nu så istället för att ta ut mina aggressioner på någon annan eller mig själv, tar jag ut den på min ateljes väggar. ni minns kanske att jag håller på med en (långsam) makeover därinne.
ps: tro inte att jag gett upp, jag ska självklart slåss för min sak. men först måste jag få vara arg och ledsen så det är uttömt tills striden.
translation: i'm very angry, dissappointed and sad today. my hopes and dreams for the future burst today. i just wanted you to know how i'm feeling, without getting in to details. instead of taking my anger out on someone i'm taking it out on my studio walls (i'm doing a makeover in there, i started a few weeks ago).
man hoppas och hoppas men vad är hoppet bra för när man ändå faller platt i slutändan? jag är så förblånat arg, besviken och ledsen just nu så det vet ni inte. byråkrati och viktiga papper hit och dit, borttappat personnummer. inte heller orkar jag gå in i detaljer här på bloggen om varför. men jag ville bara säga att idag mår jag inte så bra. det blir liksom så när ens framtidsdrömmar går i kras. orkar inte riktigt tänka på vad fan jag skall göra nu så istället för att ta ut mina aggressioner på någon annan eller mig själv, tar jag ut den på min ateljes väggar. ni minns kanske att jag håller på med en (långsam) makeover därinne.
ps: tro inte att jag gett upp, jag ska självklart slåss för min sak. men först måste jag få vara arg och ledsen så det är uttömt tills striden.
translation: i'm very angry, dissappointed and sad today. my hopes and dreams for the future burst today. i just wanted you to know how i'm feeling, without getting in to details. instead of taking my anger out on someone i'm taking it out on my studio walls (i'm doing a makeover in there, i started a few weeks ago).
att motivera sig själv
jag sitter i skrivande stund och komponerar ihop min sista hemtenta för den här terminen. det går sådär. eller ja, jag kan om jag vill. ämnet är ´hållbar utveckling´vilket är jätteintressant och något som jag även privat känner starkt för. jag skulle kunna skriva hur mycket som helst i ämnet. men, jag har ingen som helt motivation! är jag skoltrött månne? eller bara lat? är det "sommarlovet" som hägrar?
jag vill mest bara bli klar, att det ska skriva sig själv. jag har ett virrvarr av skitbra tankar i huvudet men jag får som inte ner dem i pränt till en vettig text. som det ser ut nu har jag ett enormt dokument med massa lösa trådar som inte vill vävas. varför?! vad har hänt?
försöker peptalka mig själv med klyschor som "you can do it" och "make it work". det går sådär än slå länge. kanske kunde ni hjälpa mig, peppa mig lite är ni goa. tack.
translation: trying to peptalk myself into finishing my last exam.
jag sitter i skrivande stund och komponerar ihop min sista hemtenta för den här terminen. det går sådär. eller ja, jag kan om jag vill. ämnet är ´hållbar utveckling´vilket är jätteintressant och något som jag även privat känner starkt för. jag skulle kunna skriva hur mycket som helst i ämnet. men, jag har ingen som helt motivation! är jag skoltrött månne? eller bara lat? är det "sommarlovet" som hägrar?
jag vill mest bara bli klar, att det ska skriva sig själv. jag har ett virrvarr av skitbra tankar i huvudet men jag får som inte ner dem i pränt till en vettig text. som det ser ut nu har jag ett enormt dokument med massa lösa trådar som inte vill vävas. varför?! vad har hänt?
försöker peptalka mig själv med klyschor som "you can do it" och "make it work". det går sådär än slå länge. kanske kunde ni hjälpa mig, peppa mig lite är ni goa. tack.
translation: trying to peptalk myself into finishing my last exam.
framtiden
idag kommer det elsnubbar hit till lägenheten och drar in "framtidens (supersnabba!) bredband". de håller redan nu på (klockan är 07:45) och borrar hos grannen. jag har inga problem med det men jag önskar att framtiden kunde vara lite tystare. är det bara jag som inte gillar att lämna ut hemnyckeln till främlingar som ska fippla runt hemma hos en när man inte är där?
annars så händer inte mycket för idag ska jag bosätta mig på bibblan för att skriva hemtenta. trevlig fredag på er!
translation: today, the electrician is coming to the apartment to bring us the (super fast) "broadband of the future". they are already drilling at the neighbors. i wish that the future could be a little quieter.
idag kommer det elsnubbar hit till lägenheten och drar in "framtidens (supersnabba!) bredband". de håller redan nu på (klockan är 07:45) och borrar hos grannen. jag har inga problem med det men jag önskar att framtiden kunde vara lite tystare. är det bara jag som inte gillar att lämna ut hemnyckeln till främlingar som ska fippla runt hemma hos en när man inte är där?
annars så händer inte mycket för idag ska jag bosätta mig på bibblan för att skriva hemtenta. trevlig fredag på er!
translation: today, the electrician is coming to the apartment to bring us the (super fast) "broadband of the future". they are already drilling at the neighbors. i wish that the future could be a little quieter.
kl 19:27
åsiktsmaskinen
idag for jag till djuraffären som ligger lite utanför stan för att köpa en stor säck med sågspån till kaninerna. det är hursom, väl framme vid busshållplatsen för att ta bussen tillbaka hem står det en dam som nyfiket kikar på min stora säck. efter ett tag frågar hon vad det är för något och jag berättar. sen dyker en till dam upp och trycker på sin åsiktsknapp likt en åsiktsmaskin. det bara skjuter ur henne som missiler. rätt ut bah.. rata ta ta ta ta taaaa..
"jag tycker inte att man skall ha djur inomhus", "min väninnas barn har kanin och den äter på sladdarna hela tiden, det är bara ett elände", "djur skall vara i sin rätta miljö", "det kan inte vara bra att sitta i en bur hela dagarna","ofta ska man städa buren också".... och så vidare och så vidare. varpå hon avslutar med, "på mitt sommarställe har vi kanin som vi lånar av grannbonden om sommaren, det känns mer humant, och det är ju så roligt för barnbarnen".
under hela åsiktsbombningen var jag artig och kunde berätta om korrekt djurhållning, att man kan smörja in sladdar med diskmedel för att undvika gnag (ha common sense att djursäkra sin bostad) och så vidare och så vidare. men hela tiden försökte hon insinuera att mina kaniner inte mådde bra av att bo i lägenhet. att jag var en dålig mor. även om man inte tar åt sig så blir man ju ändå lite ledsen för att en vilt främmande människa öser skit över en. jag behöver verkligen inte försvara mig, men F.Y.I tanten, jag tar mycket väl hand om mina djur, de har en stor bur, en hage, de är ute och springer fritt i lägenheten så fort vi är hemma, och på somrarna är de ute hela dagarna hos mina föräldrar i värmland, de är älskade och mina djur bor fasen på hilton i jämförelse med andra djur.
ofta händer det att jag råkar ut för gamlingar som trycker på sin åsiktsknapp. det är som att det står skrivet i pannan på mig, att det är okej att yppa åsikter, som en åsiktsmaskins magnet. en gång bussade en gubbe till och med sin hund på mig vid ett sådant tillfälle!
har ni drabbats av en åsiktsmaskin någon gång?
translation: is provided by google this time, and sorry for the bad translation but i hope you get it anyway. read -> here <-

åsiktsmaskinen
idag for jag till djuraffären som ligger lite utanför stan för att köpa en stor säck med sågspån till kaninerna. det är hursom, väl framme vid busshållplatsen för att ta bussen tillbaka hem står det en dam som nyfiket kikar på min stora säck. efter ett tag frågar hon vad det är för något och jag berättar. sen dyker en till dam upp och trycker på sin åsiktsknapp likt en åsiktsmaskin. det bara skjuter ur henne som missiler. rätt ut bah.. rata ta ta ta ta taaaa..
"jag tycker inte att man skall ha djur inomhus", "min väninnas barn har kanin och den äter på sladdarna hela tiden, det är bara ett elände", "djur skall vara i sin rätta miljö", "det kan inte vara bra att sitta i en bur hela dagarna","ofta ska man städa buren också".... och så vidare och så vidare. varpå hon avslutar med, "på mitt sommarställe har vi kanin som vi lånar av grannbonden om sommaren, det känns mer humant, och det är ju så roligt för barnbarnen".
under hela åsiktsbombningen var jag artig och kunde berätta om korrekt djurhållning, att man kan smörja in sladdar med diskmedel för att undvika gnag (ha common sense att djursäkra sin bostad) och så vidare och så vidare. men hela tiden försökte hon insinuera att mina kaniner inte mådde bra av att bo i lägenhet. att jag var en dålig mor. även om man inte tar åt sig så blir man ju ändå lite ledsen för att en vilt främmande människa öser skit över en. jag behöver verkligen inte försvara mig, men F.Y.I tanten, jag tar mycket väl hand om mina djur, de har en stor bur, en hage, de är ute och springer fritt i lägenheten så fort vi är hemma, och på somrarna är de ute hela dagarna hos mina föräldrar i värmland, de är älskade och mina djur bor fasen på hilton i jämförelse med andra djur.
ofta händer det att jag råkar ut för gamlingar som trycker på sin åsiktsknapp. det är som att det står skrivet i pannan på mig, att det är okej att yppa åsikter, som en åsiktsmaskins magnet. en gång bussade en gubbe till och med sin hund på mig vid ett sådant tillfälle!
har ni drabbats av en åsiktsmaskin någon gång?
translation: is provided by google this time, and sorry for the bad translation but i hope you get it anyway. read -> here <-

kl 19:46
lite om min torsdag
dagen började lite så där groggigt, från en kombination av dålig sömn och oro. kände mig lite som den här filuren.

för att minska oron tog min vän stefan med mig till studievägledningen. där på väggen satt denna och jag måste nog säga att det var precis rätt forum att hänga den i.

efter besöket hos studievägledaren så promenerade till humanisten där vi skulle ha seminarium. min allergimedicin gör mig väldigt sömnig så jag satt och ritade för att hålla mig vaken.

translation: a peek of my day.
lite om min torsdag
dagen började lite så där groggigt, från en kombination av dålig sömn och oro. kände mig lite som den här filuren.
för att minska oron tog min vän stefan med mig till studievägledningen. där på väggen satt denna och jag måste nog säga att det var precis rätt forum att hänga den i.
efter besöket hos studievägledaren så promenerade till humanisten där vi skulle ha seminarium. min allergimedicin gör mig väldigt sömnig så jag satt och ritade för att hålla mig vaken.
translation: a peek of my day.
kl 10:28
boobjob
häromdagens så kom jag i diskussion, eller ja i vardagligt samtal snarare, med en tjej som jag känner lite ytligt. vi kom på något vis in på att jag opererat bort en leverfläck precis under bröstet, varpå tjejen säger "vad bra att ditt ärr sitter under bröstet, då tror ju folk att du har opererat brösten". jag suckade en djup suck och mumlade något i stil med "men det vill man ju absolut inte att folk ska tro"...
där lämnades det samtalet hängande för jag.. brösthysteri. gawd, jag orkar inte, "jag vill operera brösten för att känna mig kvinnlig". okej? sitter kvinnligheten i puppera (brösten) pårej? "jag vill se fin ut". för vem då? och varför tror du att "se fin ut" är synonymt med puppar? vem har bestämt det? och för vems blick är det du vill "se fin ut"?
förhoppningsvis har du andra kvaliteter än dina lökar. döm inte ut dig själv. och har du tänkt på att brösten är tänkta till ett ändamål, nämligen att mata bebisar?
translation: sorry no translation today. (and no i have not done a boobjob)
boobjob
häromdagens så kom jag i diskussion, eller ja i vardagligt samtal snarare, med en tjej som jag känner lite ytligt. vi kom på något vis in på att jag opererat bort en leverfläck precis under bröstet, varpå tjejen säger "vad bra att ditt ärr sitter under bröstet, då tror ju folk att du har opererat brösten". jag suckade en djup suck och mumlade något i stil med "men det vill man ju absolut inte att folk ska tro"...
där lämnades det samtalet hängande för jag.. brösthysteri. gawd, jag orkar inte, "jag vill operera brösten för att känna mig kvinnlig". okej? sitter kvinnligheten i puppera (brösten) pårej? "jag vill se fin ut". för vem då? och varför tror du att "se fin ut" är synonymt med puppar? vem har bestämt det? och för vems blick är det du vill "se fin ut"?
förhoppningsvis har du andra kvaliteter än dina lökar. döm inte ut dig själv. och har du tänkt på att brösten är tänkta till ett ändamål, nämligen att mata bebisar?
translation: sorry no translation today. (and no i have not done a boobjob)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
