Borta bra men hemma bäst
(Detta är saxat direkt ur min skolblogg, där uppgiften var att förklara sin process och sitt arbete, som man kan se i föregående inlägg)


Vad:
Fotodokumentation av performativa aktioner.
Nio fotografier monterade på foamboard i storleken 297 mm × 420 mm.

Hur:
Husen är utplacerade och fotograferade på olika platser runtom i Göteborg, i vatten och på land, i stads – och skogsmiljö.

Husen är byggda av grå kartong med tak och skorsten gjorda av grövre svart papp. Skorstensröken är tillverkad av tejp. Plattan som husen står på är foamboard. Till hopsättandet har jag enbart använt limpistol eller limstift.

Varför :
Ett identitetssökande arbete och ett försök att hitta hem och knyta an till platser och kontexter som är främmande.

 

Processen:
Utgångspunkten var min serie som handlade om vad som kan hända när man tar med sig alltför mycket att det privata jaget in i klassrummet. Som lärare måste man ibland snabbt växla mellan de olika jagen, den inre konflikt som denna växling innebär och konflikten som kan ske när man misslyckas med denna har varit min ingång.

I skolans värld noterade jag att tejp spelat en roll på olika sätt när konflikter inträffat. Så med inspiration hämtad direkt ur skolan började jag utforska tejpen närmre, detta för att jag kände mig dragen till dess dubbla egenskaper som både kan hela och skada. Dess skadliga egenskaper tilltalade mig mest och det var också det som jag försökte fånga.
Då detta inte gav det jag hade hoppats på började jag istället fundera på olika inre konflikter jag bar på. Något som återkopplade till de olika jagen.

Fanns det andra tillfällen utanför skolan då jag upplevde att jag skiftade mellan olika jag och vart upplever jag att jag kan vara mig själv?
Detta fick mig att tänka på frasen ”borta bra men hemma bäst”.

Att återvända till sin uppväxtstad, är det att komma hem eller att komma bort och är det dit man kommer när man säger att man kommer hem? Är hemma där man kommer ifrån eller där man bor, eller kanske både och?

Jag är uppvuxen på en liten ort på landet som jag i vuxen ålder valt att flytta ifrån, vilket lett till att jag fått omforma vem jag är i den nya storstadskontext som jag satt mig själv i. Ibland upplever jag att när jag befinner mig i kontexter olik den jag vuxit upp i, behöver ställa om till ett annat jag och att det ofta leder till en inre identitetskonflikt. Detsamma gäller när jag befinner mig i hemstaden där jag heller inte riktigt känner mig hemma för att jag har blivit ett nytt subjekt. Ur detta föddes tankar kring vad ett hem är, men också frågan om man kan höra hemma på flera platser samtidigt och om platsen i sig är specifik för vem/vilka vi blir/är.

Jag for till min uppväxtstad med planen att på plats bygga ett portabelt hem av tejp och kartong som sedan skulle transporteras med till mitt nya hem för att byggas upp på plats där. Att ta en plats eller ett hem, och försöka återskapa den någon annanstans; är det samma plats om man skapar en exakt kopia och kan man känna sig hemma i kopian?Jag ville utmana mig själv med att gå upp i storlek, använda material som jag inte brukar använda samt att vistas på en plats jag har kluvna känslor till. Valet av material var ingen slump då min läsning av tejpen direkt kan översättas i läsningen och förståelsen kring mina känslor kring hem. Kanske översattes dessa känslor även i mitt husbygge då det resulterade i ett vredesutbrott där jag förstörde det jag skapat.
Förutom video och fotodokumentation sparade jag all den tejp som gått åt till att bygga huset. För att ta mig vidare och för att börja närma mig ett slutresultat bestämde jag mig för att lappa ihop och försöka skapa ordning ur tejpkaoset.

 
För att spinna vidare på husbyggandet valde jag att bygga små rektangulära hus i neutrala färger med sluttande tak och som saknade fönster och dörr. Det fyrkantiga huset med snedtak och skorsten konnoterar olika saker som andra former jag prövade inte gjorde, därmed inte sagt att jag inte är medveten om att valet av form kan ses som ett normerande över hur ett hus bör se ut. Valet av form handlar mer om en representation av huset/hemmet.

På taket satte jag en skorsten där rök som tillverkats av den återanvända tejpen vällde ut. Röken kan ses som en symbol för att jag bor och eldar min ilska och frustration där inne. Att huset håller på att brinna upp inifrån.

Husen sattes sedan ut i olika miljöer runtom i Göteborg för att dokumentera vad som hände med dem. Några hus sattes ut i havet och fontäner runt om i staden, andra ute i skogen. Valet av plats – skog och vatten – kommer ur att i min uppväxtstad är dessa väldigt centrala och vad jag läser in i min förståelse kring hem.

Jag vill att huset skall ses som en förlängning av mig, min identitet och min önskan att hitta hem. ”Sjösättningen” av husen är ett försök att knyta an till platser som jag till skillnad från platser där jag vuxit upp saknar en relation till.


Vad jag har lärt mig under arbetets gång och hur jag kan gå vidare:

Jag har insett att jag lär mig mest ur samtal med andra och därför har handledningen varit väldigt viktig då det hjälpt mig att se arbetet på ett objektivt sätt ur ett mottagarperspektiv. Om mitt arbete kan vara allmängiltigt kan jag bara spekulera i men jag tror definitivt att om man någon gång flyttat eller känt sig rotlös så kan man nog förstå vad det är jag vill säga.
Det nyttiga har varit att jag ur diskussioner kunnat göra konkreta läsningar av arbetet för att väga in och se om det är det just det här som jag vill säga.

Jag har också lärt mig att släppa kontrollen, ta motgångar och göra om till något positivt, att disponera min tid på ett bra sätt samt att kunna koppla teori och aktuella pedagogiska eller konstnärliga referenser till mitt arbete. Förutom detta har jag också vunnit en insikt om hur min egen konstnärliga process ter sig, något som jag tror att jag kommer ha stor nytta av i mitt framtida yrke, där jag för att kunna förstå mina elevers inlärningsprocesser bör förstå min egen. Mitt arbete har fungerat associativt och på känsla, då det är det som drivit arbetet framåt. När jag känt mig klar har jag tagit en paus, reflekterat kort över vad jag gjort, varför jag gjort det och vad nästa steg blir.

Som person utvecklas man ständigt och man omprövar det man kallar sin identitet livet igenom, jag tror inte att man en dag vaknar upp och är färdig. Tankarna och känslor kring att känna sig hemma och var man känner sig trygg är också något som ändras livet igenom så jag kan inte säga att jag är färdig med det här projektet då det är ett ständigt pågående projekt.

I tanken fortsätter det men som konstprojekt är jag nog i alla fall färdig med just detta uttryck, däremot kan jag tänka mig att jag vid framtida projekt fortsätter mitt sökande om än då i andra former men med liknande frågeställning.

Om jag har hittat hem vet jag inte men jag har definitivt kommit till en del insikter vilket jag hoppas att jag även lyckas förmedla till andra.

Inga kommentarer: