Jag slänger in några bilder till från vår bildlektion. Visst är de duktiga och visst blev det häftigt?
Den första bildlektionen
Som jag berättade häromdan så höll jag i veckan tillsammans med Moa vår alldeles egna och första bildlektion någonsin. Vi hade helt fått fria händer så vi kom fram till att vi ville ha en workshop kring temat gränser. Lektionen var 60 min för åk9.
Innan lektionen börjat hade vi förberett och ställt i ordning borden så att de bildade fyra olika stationer med en teknik/material på varje som eleverna skulle testa på stora pappersark.
Station 1: kollageteknik med tidningspapper, tidiningsutklipp, färgade papper, sax och lim.
Station 2: vattenfärg i alla kulörer utom svart.
Station 3: trediemansionell yta, med hjälp av wellpapp, silkespapper, tråd, lim och sax.
Station 4: svartvitt med svarta och vita papper, silkespapper, tidningar, svart och vit vattenfärg, sax och lim.
Introduktion:
Först presenterade vi workshopen och visade kollagebilden om gränser. Sen ställde vi frågan "vad finns det för gränser" till eleverna, och vi fick många bra svar som vi sen diskuterade.
Steg 1:
Efter det så delade vi in eleverna i fyra grupper och förklarade att uppgiften gick ut på att gå upp i storlek med det stora pappersarket, att (respektfullt) gå över varandras gränser i den gemensamma bilden. Samt att gå in och måla på det som någon annan påbörjat inte handlar om att förstöra utan att lyfta fram det som någon annan gjort och utveckla det. Min "lilla del" av pappret finns inte utan alla jobbar tillsammans för att fylla gruppens ark, för att det skulle bli enkelt fick grupperna rotera runt sina ark.
Steg 2:
Nästa steg blev att alla grupperna skulle rotera och prova på de andra gruppernas stationer, så att alla eleverna tillsammans arbetat på alla gruppernas ark. När alla prövat varje station fick de i uppgift att ta med sig en teknik från varje station tillbaka och använda till arket på stationen där de började. Och precis som innan skulle de även här försöka fylla hela arket och rotera runt det.
Steget 3:
Att välja ut en egen del med hjälp av en mall (på 10x10cm som Moa och jag förberett) och sen klippa ut. Alla klassens delar monterade vi sen upp på ett stort ark som vi satte upp på väggen. Vi samlade eleverna och pratade om vad vi hade gjort och gav dem några frågor att ta med sig och tänka på:
_ Hur kändes det?
_ Kunde jag släppa kontrollen?
_ Är det alltid slutresultatet som är det viktiga, får man ut någonting på vägen som är lika viktigt?
Några närbilder från kollage-stationen.
Närbilder från det svartvita arket.
Det var jättekul att göra och eleverna uttryckte sig också positivt så det verkar som en hit.
Så här såg resultatet ut:
Translation: this is what the students made during my very first own art lesson. Read more about it -> here <-.
Som jag berättade häromdan så höll jag i veckan tillsammans med Moa vår alldeles egna och första bildlektion någonsin. Vi hade helt fått fria händer så vi kom fram till att vi ville ha en workshop kring temat gränser. Lektionen var 60 min för åk9.
Innan lektionen börjat hade vi förberett och ställt i ordning borden så att de bildade fyra olika stationer med en teknik/material på varje som eleverna skulle testa på stora pappersark.
Station 1: kollageteknik med tidningspapper, tidiningsutklipp, färgade papper, sax och lim.
Station 2: vattenfärg i alla kulörer utom svart.
Station 3: trediemansionell yta, med hjälp av wellpapp, silkespapper, tråd, lim och sax.
Station 4: svartvitt med svarta och vita papper, silkespapper, tidningar, svart och vit vattenfärg, sax och lim.
Introduktion:
Först presenterade vi workshopen och visade kollagebilden om gränser. Sen ställde vi frågan "vad finns det för gränser" till eleverna, och vi fick många bra svar som vi sen diskuterade.
Steg 1:
Efter det så delade vi in eleverna i fyra grupper och förklarade att uppgiften gick ut på att gå upp i storlek med det stora pappersarket, att (respektfullt) gå över varandras gränser i den gemensamma bilden. Samt att gå in och måla på det som någon annan påbörjat inte handlar om att förstöra utan att lyfta fram det som någon annan gjort och utveckla det. Min "lilla del" av pappret finns inte utan alla jobbar tillsammans för att fylla gruppens ark, för att det skulle bli enkelt fick grupperna rotera runt sina ark.
Steg 2:
Nästa steg blev att alla grupperna skulle rotera och prova på de andra gruppernas stationer, så att alla eleverna tillsammans arbetat på alla gruppernas ark. När alla prövat varje station fick de i uppgift att ta med sig en teknik från varje station tillbaka och använda till arket på stationen där de började. Och precis som innan skulle de även här försöka fylla hela arket och rotera runt det.
Steget 3:
Att välja ut en egen del med hjälp av en mall (på 10x10cm som Moa och jag förberett) och sen klippa ut. Alla klassens delar monterade vi sen upp på ett stort ark som vi satte upp på väggen. Vi samlade eleverna och pratade om vad vi hade gjort och gav dem några frågor att ta med sig och tänka på:
_ Hur kändes det?
_ Kunde jag släppa kontrollen?
_ Är det alltid slutresultatet som är det viktiga, får man ut någonting på vägen som är lika viktigt?
Några närbilder från kollage-stationen.
Närbilder från det svartvita arket.
Det var jättekul att göra och eleverna uttryckte sig också positivt så det verkar som en hit.
Så här såg resultatet ut:
Translation: this is what the students made during my very first own art lesson. Read more about it -> here <-.
Om att känna
Idag såg jag dokumentären "Äntligen måndag" om illustratören och författaren Barbro Lindgren på TV, i programmet läste hon en dikt som jag fastnade för så jag började googla och på nåra klick hade jag hux flux av en slump hamnat på en sida om sorgearbete.
Hursomhelst så fick den där sidan mig att tänka till lite grann. Kanske var det meningen att jag behövde läsa det där, även om mycket var sånt som man redan känner till och som kanske kan tyckas klische, att "sorg har flera faser" eller att "man inte kan lägga en sorg bakom sig genom att gå runt den, man måste gå rakt genom den". Men texten funkade ändå för mig och kanske blev den lite som ett bekräftande på att det är okej att känna och att gråta. Stor känsloperson som jag är.
Jag tror att många människor är rädda för känslan "sorg" och speciellt skrämda för andra människors sorg, de vill bara se solsken och enhörningar som skiter regnbågar. Det är lite som att de är rädda att andras svärta ska smitta, och man märker att de känner sig obekväma. Jag vet att jag är det om man kanske inte står personen alltför nära men ändå blir berörd av det hemska som hänt. Många av oss känner oss tafatta och osäkra på hur vi ska bete oss och hur man ska närma sig den ledsna. Det beror självklart på en rad olika saker att man reagerar så men fungerar inte också den svenska kulturen lite "Oj, nu blev det obehagligt... Locket på!" när det gäller det mörka?
Jag tänker lite såhär: glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden. Och precis som andra känslor som kärlek, glädje och hat så finns också sorgen med oss hela livet. Kanske blir man en mer hel människa och bättre medmänniska om man är mer öppen för även det "obehagliga" känslospektrat? Är ni med på hur jag tänker?
För visst känns det alltid lite bättre än innan när man känt efter ordentligt? Ja, inte bara mitt i en sorg men även annars när man är mitt uppe i en känsla och man bara måste ventilera (hur fånig den känslan än må tyckas för någon annan!), alltså gråta, dra ur proppen och bara släppa fördämningarna. Förlösa sig själv.
Våga känn. Alltså.
Translation: about sorrow and other feelings -> here <- (sorry for the bad google translation, I hope you get it anyway)
Idag såg jag dokumentären "Äntligen måndag" om illustratören och författaren Barbro Lindgren på TV, i programmet läste hon en dikt som jag fastnade för så jag började googla och på nåra klick hade jag hux flux av en slump hamnat på en sida om sorgearbete.
Hursomhelst så fick den där sidan mig att tänka till lite grann. Kanske var det meningen att jag behövde läsa det där, även om mycket var sånt som man redan känner till och som kanske kan tyckas klische, att "sorg har flera faser" eller att "man inte kan lägga en sorg bakom sig genom att gå runt den, man måste gå rakt genom den". Men texten funkade ändå för mig och kanske blev den lite som ett bekräftande på att det är okej att känna och att gråta. Stor känsloperson som jag är.
Jag tror att många människor är rädda för känslan "sorg" och speciellt skrämda för andra människors sorg, de vill bara se solsken och enhörningar som skiter regnbågar. Det är lite som att de är rädda att andras svärta ska smitta, och man märker att de känner sig obekväma. Jag vet att jag är det om man kanske inte står personen alltför nära men ändå blir berörd av det hemska som hänt. Många av oss känner oss tafatta och osäkra på hur vi ska bete oss och hur man ska närma sig den ledsna. Det beror självklart på en rad olika saker att man reagerar så men fungerar inte också den svenska kulturen lite "Oj, nu blev det obehagligt... Locket på!" när det gäller det mörka?
Jag tänker lite såhär: glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden. Och precis som andra känslor som kärlek, glädje och hat så finns också sorgen med oss hela livet. Kanske blir man en mer hel människa och bättre medmänniska om man är mer öppen för även det "obehagliga" känslospektrat? Är ni med på hur jag tänker?
För visst känns det alltid lite bättre än innan när man känt efter ordentligt? Ja, inte bara mitt i en sorg men även annars när man är mitt uppe i en känsla och man bara måste ventilera (hur fånig den känslan än må tyckas för någon annan!), alltså gråta, dra ur proppen och bara släppa fördämningarna. Förlösa sig själv.
Våga känn. Alltså.
Translation: about sorrow and other feelings -> here <- (sorry for the bad google translation, I hope you get it anyway)
Kaniner
Häromdan var det ett hundinlägg, idag ett kanininlägg. Mest för att det mesta kretsar kring kaniner just nu. Idag var vi på djuraffärer och kikade på kaniner, inte för att vi skulle impulsköpa en att ersätta Gördis med, utan mer i terapeutiskt syfte, titta på dem, bli glada (kaniner gör mig alltid glad), prata om Gördis och sånt. Att skaffa en till kanin är egentligen inget som jag vill eller är redo för men samtidigt vill jag ju inte att Temla ska må dåligt av att vara själv.
Igår spanade jag runt på Blocket för att om hon nu blir deprimerad och verkligen behöver en ny vän (det måste i så fall vara en icke könsmogen liten hona eller en äldre kastrerad hane) vet jag vart man skall leta. Det är ju alltid bättre att vara förberedd OM den dagen kommer. Annars så har hon blivit mer lugn och harmonisk (vilket jag tror är ett gott tecken).
Translation: Everything involes bunnies right now. This weekend we went to the local petstore to look at bunnies, I have also been searching ebay to explore options, not to impulsively get a new bunny to replace Gördis, but more as an "in case of emergency percaution" if Temla gets depressed from being all alone. Wich I sincerely hope she will not become. Me and Sebastian pretty much lay all of our love on to her at the moment.
Häromdan var det ett hundinlägg, idag ett kanininlägg. Mest för att det mesta kretsar kring kaniner just nu. Idag var vi på djuraffärer och kikade på kaniner, inte för att vi skulle impulsköpa en att ersätta Gördis med, utan mer i terapeutiskt syfte, titta på dem, bli glada (kaniner gör mig alltid glad), prata om Gördis och sånt. Att skaffa en till kanin är egentligen inget som jag vill eller är redo för men samtidigt vill jag ju inte att Temla ska må dåligt av att vara själv.
Igår spanade jag runt på Blocket för att om hon nu blir deprimerad och verkligen behöver en ny vän (det måste i så fall vara en icke könsmogen liten hona eller en äldre kastrerad hane) vet jag vart man skall leta. Det är ju alltid bättre att vara förberedd OM den dagen kommer. Annars så har hon blivit mer lugn och harmonisk (vilket jag tror är ett gott tecken).
Translation: Everything involes bunnies right now. This weekend we went to the local petstore to look at bunnies, I have also been searching ebay to explore options, not to impulsively get a new bunny to replace Gördis, but more as an "in case of emergency percaution" if Temla gets depressed from being all alone. Wich I sincerely hope she will not become. Me and Sebastian pretty much lay all of our love on to her at the moment.
Gamla skröppliga tanten
Det vill säga; jag, eftersom jag har fått seriösa problem med mina knän. Nu har jag fått sån värk och svullnad i knäna att det är rent smärtsamt att typ resa sig ur soffan, gå längre sträckor men framförallt, att gå i trappor. Jag har alltid haft knäpp-ljud i knäna när jag går i trappor å så men aldrig att det gjort ont tidigare. Så idag tog jag till drastiska åtgärder, kosta vad det kosta vill! och köpte nya skor med bra dämpning (samma sort som jag har på gymmet) som jag kan ha till vardags samt två "knäskydd" i neopren som håller knäet varmt och som stödjer bra.
Och på gymmet försöker jag träna benen så att benmusklerna ska orka bära mig istället för att knäet tar all dämpning. Jag hoppas att det hjälper för det här är fasen inte kul, jag är 26 och kan knappt gå i trappor, inte bra! Har ni några bra tips på hur man sköter om värkande leder?
(sådärja, nu gnällde jag lite också..)
Translation: I'm 26 years old and have aching knees. Do you have any good tips on how to treat bad knees?
Det vill säga; jag, eftersom jag har fått seriösa problem med mina knän. Nu har jag fått sån värk och svullnad i knäna att det är rent smärtsamt att typ resa sig ur soffan, gå längre sträckor men framförallt, att gå i trappor. Jag har alltid haft knäpp-ljud i knäna när jag går i trappor å så men aldrig att det gjort ont tidigare. Så idag tog jag till drastiska åtgärder, kosta vad det kosta vill! och köpte nya skor med bra dämpning (samma sort som jag har på gymmet) som jag kan ha till vardags samt två "knäskydd" i neopren som håller knäet varmt och som stödjer bra.
Och på gymmet försöker jag träna benen så att benmusklerna ska orka bära mig istället för att knäet tar all dämpning. Jag hoppas att det hjälper för det här är fasen inte kul, jag är 26 och kan knappt gå i trappor, inte bra! Har ni några bra tips på hur man sköter om värkande leder?
(sådärja, nu gnällde jag lite också..)
Translation: I'm 26 years old and have aching knees. Do you have any good tips on how to treat bad knees?
Min första egna bildlektion
I morgon ska jag och Moa (klasskamrat som har praktik med mig) hålla i vår allra första egna bildlektion som vi själva planerat. Vi ska bli bedömda på den så jag hoppas det går bra.
Tanken är att vi ska ha en workshop med en årskurs 9 på temat "Gränser". Inledningsvis kommer vi presentera uppgiften och ha en dialog kring vad gränser kan vara för något. Sen ska hela klassen arbeta tillsammans på fyra olika stationer där de prövar på olika tekniker för bildframställning, tex kollage, struktur (där man jobbar med ex sand, tejp och silkespapper så att arbetet får en struktur) och svartvitt.
Jag berättar mer efter att lektionen är gjord, då kanske ni kan få se lite bilder också. Här är i alla fall en liten tankekarta eller moodboard som vi satte ihop på temat. Håll tummarna!
Translation: Tomorrow me and Moa will hold our own very first artclass wich will be a workshop on the theme "borders/bounderies". Exciting! I'll tell you more about it when it's done. Fingers crossed that it'll go well.
I morgon ska jag och Moa (klasskamrat som har praktik med mig) hålla i vår allra första egna bildlektion som vi själva planerat. Vi ska bli bedömda på den så jag hoppas det går bra.
Tanken är att vi ska ha en workshop med en årskurs 9 på temat "Gränser". Inledningsvis kommer vi presentera uppgiften och ha en dialog kring vad gränser kan vara för något. Sen ska hela klassen arbeta tillsammans på fyra olika stationer där de prövar på olika tekniker för bildframställning, tex kollage, struktur (där man jobbar med ex sand, tejp och silkespapper så att arbetet får en struktur) och svartvitt.
Jag berättar mer efter att lektionen är gjord, då kanske ni kan få se lite bilder också. Här är i alla fall en liten tankekarta eller moodboard som vi satte ihop på temat. Håll tummarna!
Translation: Tomorrow me and Moa will hold our own very first artclass wich will be a workshop on the theme "borders/bounderies". Exciting! I'll tell you more about it when it's done. Fingers crossed that it'll go well.
Sprängning pågår
Nu har det gått lite mer än en vecka sen Gördis fick somna in och det skulle vara skönt å säga att det känns lite bättre men det gör det inte. Sprängsorgen har gått över till sprängsaknad istället.
Jag hoppas att Temla inte spränger som jag gör. Veterinären sa att hon kommer leta efter sin kamrat ett tag, vilket hon också gjort/gör. Det är ju inte konstigt, hon har ju känslor hon med. Veterinären sa också att vi skulle avvakta och se hur hon klarar av att vara själv (kaniner ska helst ha en kamrat). Jag har lagt in gosedjur i buren (som jag läst att man ska göra med djur som sörjer en vän, så att de inte ska känna sig ensamma) men de verkar hon inte bry sig värst mycket om. Annars äter hon och har vågat sig ut ur buren för att vara med oss i vardagsrummet mer och mer vilket är bra. Hon är sällskapssjuk (Kanske kan hon leka med sin "gudson" Rufus snart?) så jag och Sebastian försöker vara med henne så mycket som möjligt.
Sen vill jag passa på att tacka för alla fina kommentarer om Gördis. Det värmer fint.
Nu har det gått lite mer än en vecka sen Gördis fick somna in och det skulle vara skönt å säga att det känns lite bättre men det gör det inte. Sprängsorgen har gått över till sprängsaknad istället.
Jag hoppas att Temla inte spränger som jag gör. Veterinären sa att hon kommer leta efter sin kamrat ett tag, vilket hon också gjort/gör. Det är ju inte konstigt, hon har ju känslor hon med. Veterinären sa också att vi skulle avvakta och se hur hon klarar av att vara själv (kaniner ska helst ha en kamrat). Jag har lagt in gosedjur i buren (som jag läst att man ska göra med djur som sörjer en vän, så att de inte ska känna sig ensamma) men de verkar hon inte bry sig värst mycket om. Annars äter hon och har vågat sig ut ur buren för att vara med oss i vardagsrummet mer och mer vilket är bra. Hon är sällskapssjuk (Kanske kan hon leka med sin "gudson" Rufus snart?) så jag och Sebastian försöker vara med henne så mycket som möjligt.
Sen vill jag passa på att tacka för alla fina kommentarer om Gördis. Det värmer fint.
Gördis 2006-2012
I fredags var jag och Sebastian tvungna att ta ett väldigt svårt beslut som nog ingen av oss hade trott att vi skulle behöva ta än på länge, länge. I torsdagskväll märkte vi att Gördis hade tjocka intorkade skorpor av något som såg ut som snor vid näsan och mungipan så på fredan ringde vi till veterinären eftersom att om en kanin är förkyld kan det vara allvarligare saker. Veterinären tyckte det var bäst att vi kom in samma dag så att det inte skulle bli akut under helgen. Sagt och gjort så tog jag med mig djuren (vi tar alltid med båda så att de inte ska bli oroliga).
Vi sökte för förkylning och trodde att vi nog bara var ett par överbeskyddande och oroliga föräldrar men när väl veterinären började undersökningen konstaterade hon att det nog inte var snor utan något annat så hon ville röntga för att vara säker. På röntgen syntes att Gördis hela ena lunga togs upp av en stor tumör. "Snoret" som vi sett på nosen var vätska från tumören som hon hostat upp. För att vara säkra tog de även ett ultraljud.
Veterinären sa att Gördis inte visade tecken på att ha ont eller att hon led (vi har inte märkt något fel eller att hon betett sig annorlunda mot sitt goa vanliga själv) vilket kändes skönt, för det är det sista man vill att ens älskling skall behöva göra. För att hon heller inte skulle behöva lida längre fram och för att tumören inte gick att operera var vi därför tvungna att låta henne somna in. Hon fick var glad in i det sista, hon hoppade in i buren och gosade med Temla en sista gång, pussades med oss och somnade sen in i mina armar. Nu ligger hon begravd i jordgubbslandet hos mina föräldrar hemma i Värmland, en plats värdig en storhet som hon.
Vi försöker intala oss själva att det var det bästa för Gördis, men det känns ändå lika orättvist, smärtsamt och hemskt. Och det är förmodligen det värsta beslut jag behövt ta i hela mitt liv hittills. Det går inte att beskriva sorgen och känslan av tomhet men det är som att det alltid spelats vacker musik här hemma och som någon nu stängt av. Det är som att man kan ta på tystnaden och man inser vilken stor liten kanin vi fått ha äran att älska i sex år.
Tack Gördis, du gjorde mina dagar glada, jag älskar dig och saknar dig!
Translation: Gördis 2006-2012. Due to an inoperable tumor in her lung we had to make the hardest decision I have ever made. We miss her so much.
I fredags var jag och Sebastian tvungna att ta ett väldigt svårt beslut som nog ingen av oss hade trott att vi skulle behöva ta än på länge, länge. I torsdagskväll märkte vi att Gördis hade tjocka intorkade skorpor av något som såg ut som snor vid näsan och mungipan så på fredan ringde vi till veterinären eftersom att om en kanin är förkyld kan det vara allvarligare saker. Veterinären tyckte det var bäst att vi kom in samma dag så att det inte skulle bli akut under helgen. Sagt och gjort så tog jag med mig djuren (vi tar alltid med båda så att de inte ska bli oroliga).
Vi sökte för förkylning och trodde att vi nog bara var ett par överbeskyddande och oroliga föräldrar men när väl veterinären började undersökningen konstaterade hon att det nog inte var snor utan något annat så hon ville röntga för att vara säker. På röntgen syntes att Gördis hela ena lunga togs upp av en stor tumör. "Snoret" som vi sett på nosen var vätska från tumören som hon hostat upp. För att vara säkra tog de även ett ultraljud.
Veterinären sa att Gördis inte visade tecken på att ha ont eller att hon led (vi har inte märkt något fel eller att hon betett sig annorlunda mot sitt goa vanliga själv) vilket kändes skönt, för det är det sista man vill att ens älskling skall behöva göra. För att hon heller inte skulle behöva lida längre fram och för att tumören inte gick att operera var vi därför tvungna att låta henne somna in. Hon fick var glad in i det sista, hon hoppade in i buren och gosade med Temla en sista gång, pussades med oss och somnade sen in i mina armar. Nu ligger hon begravd i jordgubbslandet hos mina föräldrar hemma i Värmland, en plats värdig en storhet som hon.
Vi försöker intala oss själva att det var det bästa för Gördis, men det känns ändå lika orättvist, smärtsamt och hemskt. Och det är förmodligen det värsta beslut jag behövt ta i hela mitt liv hittills. Det går inte att beskriva sorgen och känslan av tomhet men det är som att det alltid spelats vacker musik här hemma och som någon nu stängt av. Det är som att man kan ta på tystnaden och man inser vilken stor liten kanin vi fått ha äran att älska i sex år.
Tack Gördis, du gjorde mina dagar glada, jag älskar dig och saknar dig!
Translation: Gördis 2006-2012. Due to an inoperable tumor in her lung we had to make the hardest decision I have ever made. We miss her so much.
Annars då?
Jo när jag inte är på praktik eller i skolan så ligger jag som en klubbad säl på soffan fastklistrad framför Arkiv X. Som var mitt knark när jag växte upp. Jag var självklart livrädd (satt själv nere vid tv:n i källaren där också mitt rum låg...!) och egentligen inte tillräckligt gammal för att se eller förstå det ordentligt då men älskade det likväl. Aliens, konspirationsteorier, Cancermannen, paranoia, läskiga monster, människor med underliga talanger, mord och sist men inte minst; Dana Scully! Hon var min idol och hon håller fasen fortfarande måttet.
Jag vet inte om jag ska säga tack vare eller på grund av att jag inom loppet av kanske tre veckor tagit mig igenom ett antal säsonger (med minst tre avsnitt om dan) så har ju detta resulterat i underliga tankegångar och drömmar om nätterna. Så om ni undrar varför en tystnad rått här på bloggen så beror det alltså på Arkiv X titteriet.
Translation: I've been watching alot of the X-files lately. Haven't seen it since I was a kid. Dana Scully was my big idol, and she still kicks ass!
Jo när jag inte är på praktik eller i skolan så ligger jag som en klubbad säl på soffan fastklistrad framför Arkiv X. Som var mitt knark när jag växte upp. Jag var självklart livrädd (satt själv nere vid tv:n i källaren där också mitt rum låg...!) och egentligen inte tillräckligt gammal för att se eller förstå det ordentligt då men älskade det likväl. Aliens, konspirationsteorier, Cancermannen, paranoia, läskiga monster, människor med underliga talanger, mord och sist men inte minst; Dana Scully! Hon var min idol och hon håller fasen fortfarande måttet.
Jag vet inte om jag ska säga tack vare eller på grund av att jag inom loppet av kanske tre veckor tagit mig igenom ett antal säsonger (med minst tre avsnitt om dan) så har ju detta resulterat i underliga tankegångar och drömmar om nätterna. Så om ni undrar varför en tystnad rått här på bloggen så beror det alltså på Arkiv X titteriet.
Translation: I've been watching alot of the X-files lately. Haven't seen it since I was a kid. Dana Scully was my big idol, and she still kicks ass!
Gårdagens snackis
Nu har en ny praktikperiod inletts, det betyder att jag kommer vistas tillsammans med en bildlärare på en högstadieskola de kommande fyra veckorna. Samma skola som jag varit på innan, enda skillnaden denna gången var att jag klippt mig sen sist vilket ledde till att den stora snackisen var min nya frippa.
Anledningen till den stora fascinationen för bildlärarkandidatens hår var oklart tills en elev förklarade att jag var lik Katy Perry och Jessie J (vilka tydligen står högt i stjärnstatus, den första hade jag ju hört talas om men inte den andra... kände mig gammal och bah "eh, ja just det..") varpå en rad komplimanger trillade in. Detta resulterade såklart i en ego-boost från min sida.
Translation: The students at the school where I practice thinks I look like Katy Perry in my new hairstyle. It was yesterday's hot topic, wich gave me guite the ego-boost.
Nu har en ny praktikperiod inletts, det betyder att jag kommer vistas tillsammans med en bildlärare på en högstadieskola de kommande fyra veckorna. Samma skola som jag varit på innan, enda skillnaden denna gången var att jag klippt mig sen sist vilket ledde till att den stora snackisen var min nya frippa.
Anledningen till den stora fascinationen för bildlärarkandidatens hår var oklart tills en elev förklarade att jag var lik Katy Perry och Jessie J (vilka tydligen står högt i stjärnstatus, den första hade jag ju hört talas om men inte den andra... kände mig gammal och bah "eh, ja just det..") varpå en rad komplimanger trillade in. Detta resulterade såklart i en ego-boost från min sida.
Translation: The students at the school where I practice thinks I look like Katy Perry in my new hairstyle. It was yesterday's hot topic, wich gave me guite the ego-boost.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
