Den här senaste halvåret, och speciellt början av 2012, har varit hårt för mig emotionellt, psykiskt och fysiskt. Det har varit blindtarmsoperation, min älskling Gördis bortgång, utbrändhet efter att för snabbt kommit tillbaka in i stressen efter ovan nämnda operation, insikter av olika slag, oro över Temla som blev ensam, stressigt i skola och ur fas med mig själv. Det har varit så mycket känslor att jag inte vetat vart jag skall göra av dem eller vad jag ska känna.
Det har känts lite som att jag gått på autopilot ett tag och har ännu inte kommit ifatt mig själv, och kommer kanske inte göra det än på ett tag. Kanske är det därför som det har varit lite dåligt med bloggandet på senare tid, orken och glädjen har liksom inte funnits där. Jag vill inte ta ut mig genom att stressa mig fram till att hinna ifatt världen och mig själv alltför fort heller för då är jag rädd att jag missar mig själv.
Det har varit jävligt och jag har fått anstränga mig för att inte gå sönder. Idag var jag tvungen att ventilera och insåg samtidigt vissa saker.
Dock har jag ur detta, återigen, lärt mig vikten i att lyssna till sin egen kropp och röst. Att göra vad man (du) känner i den utsträckning du känner att du klarar av det. Något som kan vara något av det svåraste man kan göra, för den där rösten är inte alltid så lätt att höra. Ibland är den bara som en liten viskning, en känsla i magen som inte känns bra eller en oro du inte kan fånga och namnge.
Translation: I haven't been feeling like myself for the last six months. A lot has been happening, appendix surgery, Gördis death to name two. It has led to me not feeling in beat with myself. I haven't given myself the time to let things sink in and letting myself feel things. I'll try my hardest in the future to not rush through things without thinking, feeling and listen to that little voice inside telling me to slow down. I hope you do the same. Love.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar