Jag är trotsigt ilsken
Detta gestaltningsarbete i skolan har gjort mig arg, inte för att jag inte varit peppad på det, utan för att ingenting har gått som jag velat. Jag fick som bekant ett utbrott på arbetet och förstörde det.
Jag har en ilska som jag inte riktigt vet var jag skall rikta eller varifrån den kommer. Men så häromdan läste jag någonting som fick mig att känna

"
Ja! Men så här känner ju jag precis just nu".

Det jag läst var i tidningen
Filter (#22:2011) och närmare bestämt en intervju med psykologen Malin Alfvén som handlade om hur även vuxna hamnar i s.k trotsåldrar precis som barn. Alfvén menar att alla människor oavsett ålder egentligen säger samma sak "Nej, jag vill inte!". Trotset - att bli riktigt förbannad utan att riktigt veta varför eller på vad - är genomgående för alla omvälvande perioder i livet menar Alfvén. (Tack, va skönt, jag är normal)

När ett barn skall lära sig att gå är det väldigt frustrerande innan de första stegen kommer, men det är just frustrationen och motståndet som skyndar på utvecklingen hos barnet - och likadant är det hos vuxna.

I sådana utvecklingsperioder sover man dåligt och får vredesutbrott över insikten att man måste hantera att andra än en själv ibland bestämmer över situationen. (Jo, tack det har jag fått erfara)

Under dessa utvecklingsperioder drömmer man också mer än vanligt eftersom utvecklingsfaserna är så intensiva att dagens timmar inte räcker till. Något som jag kan relatera till en hel del då jag t.ex arbetat mer i mitt huvud med detta arbete, mer än vad jag kanske brukar, och därför fått lite kritik för att jag inte handfast gör någonting för att komma igång (en metod som brukar fungera bra för mig annars). Jag har vistats uppe i knoppen så mycket att jag glömt var Exit skylten finns.

Som vuxen hanterar man sitt trots lite mognare än vad kanske ett barn gör, vi säger inte "jag vill inte", lägger oss på golvet och skriker utan gör det vi måste. Men oftast stannar man upp och reflekterar, och det måste man få göra menar Alfvén, då

"..
vitsen med dessa trotsperioder är att vi skall komma fram till vad vi tror på".

Och det är väl just det jag håller på med nu, stannar upp, reflekterar och, som handen i handske med HDK:s filosofi; genomgår en process. Och så omfamnar jag helhjärtat Alfvéns budskap:

"Se det positiva i det jobbiga. Trotset leder faktiskt vidare till någonting väldigt bra, fastän det är megafrustrerande när vi är mitt i det."

Så jag tänker vara trotsigt ilsken ett tag till, för jag utvecklas, så det så!

4 kommentarer:

Sabina sa...

Det är positivt att du är trotsig! hellre det än att du ger upp! puss!

elin sa...

Ja så känner jag också, och nu har jag ju även fått brkräftat för mig att det inte är fel att vara ilsken och trotsig, det är bara en viktig utvecklingsfas. puh!

puss!

emma sa...

heja ditt trots! ;) jag känner verkligen med "jag vill inte vill inte vill inte" bort emellan.

elin sa...

Bra, då är du också helt normal :) Heja heja! Fortsätt känna så, då går man framåt.