Elin Kalas Karlsson

Om att misslyckas
I gårkväll var jag på en inpsirerande föreläsning som konstnären Katja Aglert höll i på temat: "Det storslagna - en föreläsning om en serie framgångsrika misslyckanden".

Jag har känt mig väldigt förvirrad, oinspirerad och vilsen på senare tid vad gäller min utbildning, framtid och min blivande roll som lärare (men också mer privat i mig själv). Jag har funderat på om det är det här jag verkligen vill och till och med övervägt andra vägar att gå, att alltså hoppa av min utbildning. Jag vet inte varifrån detta kommer men det är en känsla som överraskat och överrumplat mig totalt och därför också gjort mig oförmögen att ta tag i saker då jag bara istället tänkt alltför mycket, vägt för- och nackdelar, ältat och gått vilse i mitt eget huvud.

När såna lägen inträffar så blir jag mer eller mindre handlingsförlamad och orkar mest ingenting. Jättedumt och jätteonödigt. Men så igår tack vare ovan nämnda föreläsning, liksom släppte polletten och jag "fattade". Vilken förlösande, fantastisk och go känsla! Hurra, äntligen! Det är "att våga misslyckas" som är grejen. Att ur misslyckandet vinna erfarenheter, utvecklas och gå framåt.

Även om man gett sig ut på ett uppdrag med ett tydligt mål i sikte, men under resans gång inte tar sig fram till det målet, så har man ändå vunnit. Man har ju ur processen blivit en mängd erfarenheter rikare. Så istället för att fokusera på vad som inte blev så vänder man blicken till vad som faktiskt blev även om det inte blev någonting konkret mätbart. Och vad gör det egentligen om man "misslyckas"? För vem spelar det någon roll? För de man berättat vad man satt sig för å göra eller för en själv? Och vem bestämmer egentligen vad som är ett misslyckande?

Att uppfatta något som ett misslyckande kan ju komma ur olika saker, antingen uppfattar man det som ett misslyckande bara för att någon annan uttrycker sig nedlåtande om ens resultat eller så kanske man upplever det som så för att man själv känner att man inte nått upp till sin fulla potential. Men om jag nu känner i mig själv att jag inte gjort det och att det jag satt mig för att göra nu lett till ett "misslyckande" så behöver det ju i sig inte vara någonting dåligt, eftersom det är en del av processen, en del av skapandet av nya vägar, sätt att tänka och känna. Nya happenings som i sig är en naturlig väg en process tar.

Självklart kan det vara svårt att stå för ett misslyckande men dagens hetaste tips från mig till er är ändå: våga misslyckas! För vem fan bryr sig? Det kanske var menat att bli någonting annat från början bara att du inte såg det då och var tvungen att göra resan för att förstå att målet inte var slutdestinationen.

Translation: About "failure" in english here.